Vårt Mirakel: september 2012

Här kommer den som en del inte alls är intresserade av och en del nog gärna vill läsa, välj själva!

Natten till den 16 juli drog det äntligen igång… som vi hade väntat…

Jag var nu i vecka 41+5 och var alltså nästan 2 veckor över tiden, vi hade BF den 3 juli. För någon vecka sedan började slemproppen släppa, men bara lite i taget. Lite förvärkar hade jag också haft men bara lite. Inget om man jämför med vissa som kan gå med förvärkar (onda sådana) i flera dagar.

Så den 15 juli ca kl. 04.00 vaknar jag av att jag måste gå på toaletten. Jag sätter mig och ut kommer slemproppen. Hela slemproppen. Jag ringer förlossningen för att berätta detta men de ber mig somna om och återkomma när värkarna har startat. Jag lägger mig för att somna om men det var svårt eftersom jag bara tänkte på om det skulle vara vår tur nu. Men jag lyckades ändå slockna någon timma innan jag vaknar runt 7.00 och det känns som om jag har mensvärk i magen. Jippi tänker jag, äntligen! Jag går på toaletten igen och jag har blodblandade flytningar, tänker att det är nog så det ska vara och går tillbaka till sängen. Jag börjar genast klocka värkarna (som knappt märks av när man vet hur de riktiga känns) och det är 6-7 minuter mellan dem. Jag måste springa på toaletten igen och det kommer mycket blod, färskt blod, vilket gör mig lite orolig. Jag ringer förlossningen igen och berättar att mina värkar har startat och att jag blöder, hon tror att det är en nidblödning och säger till mig att ta på mig en binda och gå lite. Kommer det mycket blod skulle jag ringa tillbaka, jag skulle även ringa om värkarna tilltog och det var 3-4 min mellan dem. Jag tar på mig en binda och märker att det inte kommer så mycket blod mest en flytningar. Jag googlar på ”flytningar nära förlossning” och inser att detta är vanligt. Jag googlar säkert på en hel del annat när jag lägger mig i sängen bredvid Per igen. Jag funderar på om jag ska väcka honom och bestämde mig för att låta han sova lite till.

Jag låg där och klockade värkarna och sprang på toa om vart annat. (det jag inte visste då var att dessa flytningar var mitt fostervatten som sipprade ut) Klockan började närma sig 8.00 och jag bestämmer mig för att väcka Per och berätta att det hade startat lite. Han är supertrött men är såklart glad över att det har börjat så smått. Jag säger att han får somna om, om han vill, vilket han gör…

Jag går upp ur sängen och ner till soffan, klockan är nog ca .8.30, värkarna kommer med samma styrka som innan. Jag bestämmer mig för att försöka ringa min mamma som ska åka till Polen ikväll. Pappa svarar, mamma hade åkt till frisören i Nybro, jag ville ju prata med henne… Jag ringer mammas mobil, utan svar. Per kommer ner och vi äter frukost, någonstans tänker jag att blir det inte värre än så här så är det ju inga problem.. men ack så fel man hade =)

Dagen går och värkarna kommer med ungefär samma styrka och mellanrum hela förmiddagen. Vi (jag) ligger mest i soffan för att klocka värkarna. Klockan börjar närma sig 14-15 och vi går ut och solar lite på baksidan. Jag märker att värkarna kommer mer och mer sällan, vilket gör mig arg, vill ju att det ska starta nu. Jag lägger mig i soffan igen och lyckas slumra till, har alltså nästan inga värkar alls… När jag vaknar till är klockan runt 17-18 och jag är helt säker på att vi kommer i alla fall få sova natten hemma så kanske det kan sätta igång i morgon. Jag går en promenad i ett sista försök att sätta igång värkarna igen, det gick inget vidare…

Klockan närmar sig 21.30 och Wallander (som är en av mina favoriter) ska börja på TV. Jag och Per lägger oss i soffan, eller jag ligger och Per sitter. Jag har fått tillbaka lite värkar igen men det är fortfarande svaga, några lite starkare, ibland upp till 12 minuter mellan dem. Jag ringer förlossningen i hopp om att ändå få komma in och kolla om jag är lite öppen i alla fall. Hon säger att jag ska ta en dusch, panodil och försöka sova. Är det så starka värkar att jag måste pusta mig igenom dem så ska vi ringa igen. Jag blir ledsen och tänker att han aldrig kommer komma ut från min mage.

Jag minns att plötsligt började värkarna tillta i styrka. Helt plötsligt får jag börja pusta mig igenom dem, nu går det undan. Per tycker vi ska klocka värkarna men det är fortfarande 8 min mellan dem. Jag ligger i soffan och försöker kolla på Wallander samtidigt som värkarna avlöser varandra och Per försöker klocka dem. Per undrar om vi inte ska gå upp till sängen istället, är nog skönare för mig. Jag håller med och vi går upp. Men vi hinner inte så mycket mer än att komma upp och värkarna tilltar. Per blir förvånad: ”Kommer det redan en till” Nu är det 3-4 min (ibland 2 min) mellan värkarna och de gör riktigt ont (trodde jag, visste ju inte vad som komma skulle)

Han frågar om han ska ringa förlossningen och jag säger att det får han göra, för jag kan inte prata. Han ringer och jag hör dem prata och hon ställer massa frågor till Per. Per frågar mig plötsligt: ”Är det så starka värkar så du behöver smärtstillande?” I denna stund hade nog alla förstföderskor svarat som jag gjorde: ”JA”. Vi var välkomna in när vi var redo, var det äntligen vår tur?!

Efter att jag försökte packa ner det sista i väskan mellan de onda värkarna (minns att jag stod vid byrån i hallen och lutade mig framåt och pustade och försökte på 2 minuter där emellan packa ner mina toasaker) så hämtade Per bilen och vi drog iväg mot Länssjukhuset i Kalmar. Det kändes som världens längsta biltur och jag hade några riktigt onda värkar i bilen in. När vi väl var framme så släppte Per av mig vid dörren och han körde och parkerade lite längre bort. När jag stod där och väntade på honom fick jag ännu några värkar och även i hissen upp till förlossningen.

Vi är inskriva på förlossningen kl. 00.54. Där möts vi upp av en undersköterska som heter Liz, hon visar oss till ett förlossningsrum. Där pratar vi lite om hur jag mår och hon sätter på mig massa sladdar så de ska mäta bebisens hjärtljud och styrkan på mina värkar. Jag märker att vissa värkar är starka medan sen känns som att vissa ska avta… bara jag inte får åka hem igen?!

Men inte då! Värkarna börjar snabbt tillta och barnmorskan Anna kommer in och konstaterar att vattnet hade gått någon gång i morse så hon ville inte kolla hur många centimeter jag var öppen, för infektionsrisken. Hon förslog att jag skulle ställa mig upp ett tag i en stå stol, vilket jag gjorde.

Där stod jag i ca 4 timmar med lustgas och riktigt starka värkar, ”Nej kommer det en till nu?!”. Då märkte plötsligt att jag var tvungen att gå på toa. Jag sa detta till sköterskan och hon bara log och sa att så känns det. Men jag sa att jag VERKLIGEN måste gå och bajsa. Jag fick inte gå till toaletten. Istället kommer barnmorskan in och säger att jag ska lägga mig i sängen igen, vi ska kolla hur mycket jag har öppnat mig. Jag var nu öppen 8 cm… och hade krystvärkar. Hon sa åt mig att jag INTE fick krysta när värken kom får då skulle kanten svullna upp och barnet skulle få svårt att komma ut. Det var lättare sagt än gjort. Ni som har fött barn vet att man kan inte hålla emot i en krystvärk! Barnmorskan hjälpte bebisen över kanten med sina händer sen sa hon att jag fick krysta hur mycket jag ville… skönt!

Efter nästan en timmes krystvärkar där hans huvud åkte fram och tillbaka tänkte jag, va fan, ska han aldrig komma ut. Jag ville bara höra dem säga till mig att nu är det den sista värken sedan är han ute. Jag hörde dem säga i bakgrunden att det kommer att ta en stund till och att dem skulle ringa in doktorn för att det kunde behövas sugklocka. Nä nu.. tänkte jag, nu ska han ut! Doktorn kom och han hälsade på mig (jag sket väl i honom just då). I nästa värk så hävde en sköterska sig på min mage och tryckte neråt, han kom ut en bit till. Vi skulle testa en värk till innan sugklockan. I nästa värk var han ute. Vilken känsla! Helt Perfekt bebis! 3795g och 50 cm lång. Världens finaste lilla Malte <3